Jag finns på nätet igen

Jag finns på nätet igen. Efter mycket funderande på vart jag ville lägga upp min blogg så har jag nu bestämt mig. Platsen är vald, första inlägget är uppe. Nu står jag i valet och kvalet att lägga ut en länk här eller låta bli. För stunden tänker jag låta bli. Ni som är riktigt intresserade får helt enkelt fråga mig, på ett eller annat sätt för er som är nyfikna men inte har modet uppe får helt enkelt hoppas på att jag en dag väljer att lägga ut länken här.

Lars öppnar egen blogg

Efter att Zara bestämde sig för att köra igång på eget håll så tänkte jag väl att jag skulle göra samma sak, jag bloggar ju dock inte särskilt frekvent och jag vet inte hur ofta jag kommer ha bloggarstunder när jag sitter hemma framför datorn heller. Nåväl, den kommer såklart handla om mig, mitt liv och mina tankar. För tillfället har jag en del sådana på lager då jag nyligen blivit rekommenderad en utredning angående ADHD. Kanske kan jag till slut ta reda på vem jag är, vad jag vill och vart jag vill ta mig någonstans. Nåväl, jag kommer tillbringa en viss tid, jag vet ännu inte hur mycket, hos vuxenpsykiatrin i södertälje från och med nästa år, och det är med hjälp av dom jag förhoppningsvis kan se mig själv ur ett annat ljus. Den som följer bloggen får väl se vad som händer framöver. Och lämna gärna kommentarer om ni har några där.

http://przestraszony.blogspot.com/

Ny familjemedlem

Välkommen till familjen goa, härliga, vackra, smarta Nala! <3

Ny blogg

Jag har bestämt mig. Den 1 december kommer jag flytta till egen blogg. Naturligtvis kommer jag länka addressen så ni hittar rätt Tills dess finns jag fortfarande kvar här.. litegrann, som vanligt.

Godmorgon

Lars är på jobbet hela dagen. Möten, kallas det visst. Så här sitter jag själv med två hundar och en Meya, tre trappor upp utan hiss. Det kommer bli en spännande dag!

En kort morgonpromenad har det redan blivit. Nala studdsade likt en studdsboll och fäcktade med tassara av glädje ”Jaaaaaaaaaa uuuuuuut, kom igen, skyyyynda” hade hon säkert sagt om hon kunnat prata. Nookin, den lilla latmasken, låg i sängen och drog sig in i det sista. Men när han väl kom till dörren var det en pigg liten krabat. Ute på promenaden hade jag två små kängrusar, som glatt studdsade i snön. Vart tog hundarna vägen? Man kan inte annat än att piggna till och känna att detta kommer bli en toppendag.

Nu när vi är inne, sitter jag här med tekoppen och väntar på att dotra min ska vakna så det kan bli frukost och en långis med hundarna. Nookin och Nala dom far runt som dårar och umgås med varandra. Kissen däremot sitter och njuter av det lugna sällskapet jag och min tekopp är.

Nu ska här städas lite i köket. Vårat värsta kaos för tillfället. Mest mitt fel. Men jag har en plan…

Bilder säger mer än ord?

Vi har besök. Hundbesök. Något Nookin uppskattar mer och mer för varje timma som går. Nyss skrattade Meya från sovrummet. Då fann jag detta.

Några sekunder senare såg det ut såhär:

..och för den som inte ser, så flyger Nookin i luften i en flygande busattack. Fluffmonstren hade riktigt kul.

Jag hoppas denna busunge kommer bli en familjemedlem. Vi är alla så fästa vid henne =)

Mycket som hänt och händer

Nu var det länge sedan någonting uppdaterades här på bloggen. Mycket har snurrat i huvudet och jag har helt enkelt inte försökt sätta ord på tankarna som cirkulerar inuti mig. Häromdagen insåg jag vilken svacka jag varit i. Det var som att vakna upp ur en dvala och se världen med klara ögon igen. Pigg och kry igen. Orken finns där. Den flödar pånytt i mina ådror.

Vad är det som har hänt?, undrar ni säkert.

Nookin, svarar jag. Ni vet min käraste lilla lurvpajjas. Hunden i mitt liv. Oron kan uttryckas kort och lätt med ett enda ord – Epilepsi.

Att se någon man älskar förändras i sitt beteende. Se oron och nervositet spritta i hela kroppen. Kramperna. Den tomma blicken. Ett ynkligt gnällande och ropet på tröst. Somnar, vaknar upp och ylar i 30 sekunder, somnar om. Huggandet på sina egna bakben, som om benen var något farligt främmande. Alltid vid medvetande, men ändå inte nåbar. Den ökande tröttheten, törsten. Mot slutet var han alltid trött, den där gnistan i ögonen såg man inte ofta. Livsglädjen som långsamt försvann.

Det var kramperna som blev räddningen. Kramperna i bakbenen som blev så kraftiga att ingen längre kunde komma och säga att han bara var rädd eller exalterad. Helt nyvaken en morgon satte kramperna i bakbenen igång. Nookin såg besvärad ut. Efter 1minut gick det ut i hela kroppen. Lätta darrningar. Tänderna skallrade. 30 sekunder senare var det över. Två minuters vila. Sen började det om. Vila igen. Nookin somnar.

Hur jag hade huvudet med mig och kom på att jag kunde filma en snutt med mobilkameran kommer jag aldrig förstå. Nyvaken och rädd. Det enda som snurrade i huvudet var, någon måste få se det här. Någon måste säga vad som är galet. Någon måste veta. Veterinär tid bokades. Innan dagen var kommen gick det utför, mer trötthet, nervositet och kramper 3-4 gånger om dagen.

Så kom dagen då det var dags för veterinärbesöket. Prover togs. Filmensnutten tittades på. Det kan vara epilepsi fick vi till svar. Han ansåg att det bästa vi kunde göra var att prova epilepsimedicin för att se om Nookin skulle bli bättre. Veterinärens ord ekar fortfarande i mitt huvud ”Det är inte farligt att prova medicinen, det är farligt att INTE prova”.

Sen i torsdagskväll har han knaprat piller två gånger om dagen. Låg dos, som kommer höjjas efter två veckor. Nervositetn och oron är nästan borta. Beteende störningar och den tomma blicken. Huggnadet efter sina ben likaså. Kvar finns tröttheten, men denna gång är det förhoppningsvis bara medicinen som spökar såhär i början. Kroppen har inte vant sig än. Två gånger har han krampat sen han började på medicinen. Två gånger på 5 dagar, jämfört med 3-4 gånger om dagen. Enorm skillnad.

Min lycka är obeskrivbar. Äntligen har jag (nästan) fått tillbaka min hund.

Tre år tillsammans

Vi har tidigare egentligen inte haft någon årsdag, vi vet att vi blev tillsammans på hösten någon gång, men omständigheterna om när exakt det gick till är lite vaga, och vi har därför tyvärr aldrig tidigare firat våran dag då vi startade ett liv tillsammans. I år bestämde vi oss dock för att den dagen som är våran är den 23 oktober, därmed är det satt i kalendern och igår så firade vi. Vi hade bestämt oss för att ta en tripp till stockholm, där vi förutom att vandra runt tillsammans hela familjen även skulle köpa något till varandra, en treårsdagpresent. Jag kan i all ärlighet säga att jag nästan helt och hållet siktat in mig på sci-fi butiken i gamla stan. Dom har tidigare haft riktigt trevliga World of Warcraft-karaktärer att köpa och med det nya datorbordet på gång så skulle det vara trevligt att ha en sån ståendes bredvid skärmen i våran nördhörna.

När vi sen kom till butiken så vart jag tyvärr väldigt besviken, karaktärerna fanns inte kvar någonstans, dom hade dock några andra intressanta grejer men inget som jag kände att jag verkligen verkligen ville ha som en årsdagspresent, så istället var det Meya som gick lycklig därifrån med en liten stormtrooper som ”mjukisdjur” som hon blev helt exalterad över första gången hon fick syn på den i butiken.

I slutändan var det bara Meya som fick med sig något hem från stockholm, förutom stormtroopern fick hon även en Metallica-tshirt. Pappa upp i dagen!

Det slutade istället med att vi köpte presenter åt varandra på lokala Ica Maxi, Zara fick två stycken Bionicles av mig. Hennes legoliknande figurer som hon samlar på och tycker är coola. Dessutom fick hon en förpackning med Marabou Premium choklad kallad Oraja som tydligen även den var väldigt uppskattad. Jag fick gå hem med spelet Guitar Hero: Aerosmith som bara kostade 299kr på Ica för tillfället. Uppskattades självklart fruktansvärt eftersom de spel jag spenderat mest tid med förutom World of Warcraft är just Guitar Hero-spelen och även Rock Band. Sen fick jag även filmen Oceans Eleven på blu-ray som ska avnjutas ordentligt snarast!

När vi kom hem sen var alla trötta men jag och Zara hade bestämt oss för att vi skulle ha en mysig middag tillsammans också, även om det så skulle bli efter klockan 22 till och med när vi väl fått duscha av oss efter lång dag i stockholm. Vi hade bestämt oss för att vi skulle laga till Bombay biff med lime-raita vilket jag kan garantera var en riktig hit. Fruktansvärt gott. Till den hade vi hittat en drink som hette ”Maria” på cocktailguiden.com och jag kan bara säga som så att den tänker jag inte rekommendera, aldrig.

Till efterätt valde Zara marängsviss och tyvärr så fick jag knappt i mig hälften själv, magen var helt full redan men gud så gott och enkelt. Drink till efterrätten blev Mexican Pucko, tyvärr utan Pucko kaffe och vanlig Pucko istället men det gjorde inte så mycket, smakade väldigt gott. Kvällen avslutades med ett avsnitt ur första säsongen av X-files och en nästintill sovande Zara. Min käraste älskling var tröttare än tröttast och sängen blev nästa mål.

Det blev en väldigt trevlig och väldigt mysig dag. Att laga mat tillsammans på slutet var riktigt mysigt även om vi båda två var helt slut i ben och fötter efter att ha varit ute och gått sen runt kl 11.30 på förmiddagen fram till klockan 21 ungefär.

Myspys helt enkelt.

Vi lever

Jodå, det är sant. Vi lever! Bloggandet har legat på is ett tag. Jag har börjat fundera på att skapa en egen blogg, denna delas som ni vet med min älskade lars. Men behovet av ett eget ställe ute i cyberrymden börjar knacka mig i axeln titt som tätt nu…men jag ska fundera lite till.Tills dess är det nog ganska dött här.

Jag lägger tävlingsideerna på hyllan för en stund!

Jahapp, då kan jag konstatera att jag fått mig en unghund på halsen. Nookin har helt glömt bort vad man använder öronen till och jag tycks vara helt överflödig på promenaderna enligt mannen.

Det blev en hel del ”kurragömma” för min del för att försöka få lite mer uppmärksamhet från tonåringen. Jag gömmer mig. Efter ett tag börjar Nookin kolla efter mig. När han väl ser mig, tittar han på mig och ser ut att säga ”jaahaa, var det där du var. Jag går hitbort igen”. Sen travar han iväg igen och upptäcker världen helt på egen hand.

Tiden då Nookin var som en andra hud på mig är förbi, åtminstone för ett tag. Hohojaja, bara att stå ut och inte bli helt gråhårig på kuppen. Sele och långlina skulle sitta fint nu